Sundsvallsgymnasisten Enn Kokk, stubbad och gul som en nyklippt kornteg i huvudet, var den som hade största portföljen. Klippböcker, skolutredningsbetänkanden, skrifter från Skolöverstyrelsen – allt fanns samlat. Han bytte fot som en riktig riksdagsman medan han talade, och han var den som under frågestunden med herr Erlander fick förre ecklesiastikministern att säga både ”Efter de samtal som jag i dag har haft med Skolöverstyrelsen” och ”Hur kan man begära att regeringen ska kunna ta ställning…”.
            Då antecknades det till protokollet att delegerade Kokk lät undslippa sig ett belåtet grin.

            Det är Idun-reportern Olle Norell som ger den här ögonblicks-bilden från första elevriksdagen 1959, där statsminister Tage Erlander var inbjuden att möta elevdelegaterna. Olle Norell såg de brådmogna politikerbroilers som här framträdde som ett tecken på att vi var på väg mot ”ett nytt klassamhälle”, där avståndet mellan den välutbildade eliten och ”de andra” skulle öka. Den gamla överklassen skulle tillföras ännu mer begåvningar, medan de som utbildningsmässigt tidigt hamnat i ”underklassen” aldrig skulle ta sig upp ur ignoransen.
            Här är inte platsen för att ta upp en diskussion om den svenska utbildningspolitiken har minskat klassklyftorna i samhället eller rent av har cementerat dem. Men vill du se den unge parlamentarikern Enn i aktion 1959 kan du göra det nedan (han är närmast kameran i plenisalen) eller vill du läsa reportaget i IDUN nr 37/ 1959 kan du göra det här. Själv ska jag i stället berätta lite om den unge Enn. Som jag minns honom som medelev i Sundsvalls högre allmänna läroverk och som uppskattad kompis under de gyllene åren.
            

 

(i)

            Låt mig först konstatera att Enn var en ”särling”. Då tänker jag inte på att han var ensam (!) på skolan om att sätta på sig med ett 1-majmärke på kavajen, när vintersnön hade smält. Nej hans ”utanförskap” markerades nog på andra sätt. Han var invandrare med ett märkligt namn och han kom ”utifrån distriktet”. ”Utifrån distriktet” det var det uttryck som borgarna i vår köpmannastad använde om allt som var förknippat med den industripräglade bygd som omgav stenstaden. Eleverna ”utifrån distriktet” var i realsskoleåren placerade i en särskild byggnad, ett annex till den ståtliga läroverksbyggnaden. Först i gymnasiet blandades de med oss andra. Det här är förklaringen att Enn och jag först i gymnasiet blev bekanta. Eftersom Enn var några år äldre än jag, var det först när han gick i de högsta ringarna som vi började umgås mera flitigt. Men även då befann sig Enn i ett slags utanförskap, eller möjligen odlade han medvetet ett sådant. Jag minns ofta att man fick söka upp honom i klassrummet, i fall man ville ha kontakt med honom. Han satt ofta kvar där under raster och håltimmar. Han satt där för sig själv och läste och knackade på sin skrivmaskin, en mörkgrön Facit Privat. Det medan vi övriga elever samlades på skoltrappan och skolgården eller tog oss ner till något av stans omtyckta konditorier. Enn stod utanför alla våra nätverk och kotterier inne i stenstaden.

            Enn delade många av mina intressen, t ex för politik och litteratur. Dock inte för sport. Det var ett svart hål i hans föreställningsvärld. Ytterligare alltså ett tecken på ett ”utanförskap”. Att ställa sig utanför den världen var visserligen strongt men samtidigt ett sätt att avhända sig en fungerande kontaktväg in i kamratgemenskapen. Förmodligen tyckte han, i likhet med pionjärerna inom arbetarrörelsen, att idrottsvärlden var ytlig och drog intresset bort från samhällsomvandlingen. Kanske hade han också tidigt läst Ivar Lo-Johanssons stridsskrift ”Jag tvivlar på idrotten” och där hämtat principiella argument för sin hållning?

             (ii)

            Enns väg in i det svenska språket går nog inte beskriva med några korta ord. Intresserade rekommenderas att ta del av vad han mycket känsligt och personligt har skrivit om saken på sin blogg. T ex om hur han långt före skolåldern kunde läsa på sitt estniska modersmål och hur han tidigt blev en flitig läsare av svenska serier och senare jultidningar och alster som Kamratposten (eller var det någon liknande ungdomstidning?) Men som den världsförbättrare han tidigt var, så nöjde han sig inte med att bara konsumera texter och serietidningar. Han skrev också till redaktörerna och gav idéer om och synpunkter på hur man skulle kunna förbättra tidningarna. En ung man alltså som redan tidigt var på full fart in i vuxensamhället, trots sin geografiska isolering i ett mer eller mindre nedlagt fiskesamhälle på medelpadskusten.

             (iii)

            När han gick i sista latinringen (på halvklassisk linje) övertalade jag honom att ställa upp som kandidat till posten som elevrådsordförande. Genom att utnyttja det nätverk som jag och mina stadskompisar hade fick vi honom vald. Till mångas förvåning, för han var ju knappast känd på skolan. Naturligtvis var det inte för själva posten som ordförande som han kandiderade. Vi hade ett program som vi ville genomföra och som vi ansåg elevrådet var den naturliga plattformen för.

            Skolan hade några föreningar. Men det var i de flesta fall fråga om invalsföreningar. Man kunde se de här företeelserna som kvarlevor från gamla tider, då privilegier, ömsesidiga ryggdunkningar och skråväsende var naturliga ingredienser i samhällslivet. Lustigt nog var den dominerande invalsföreningen på skolan en nykterhetsförening. När det blev känt att Enn på egen hand var nykterhetsman, hörde representanter för föreningen av sig till honom och frågade om han ville låta sig inväljas. Det anbudet kunde han naturligtvis inte anta. På principiella grunder avvisade han det. Invalsföreningar gick inte ihop med Enns tidiga demokratiska hållning.

            Samma nykterhetsförening hade för övrigt tillgång till en egen lokal i skolan, något som den var ensam om att ha. I föreningslokalen kunde de invalda föreningsmedlemmarna hålla till på skoltid och också på fritiden utan att behöva bli besvärade vare sig av lärare eller oss andra elever.

            Långt senare, när Enn redan hade lämnat skolan, tog jag upp frågan om det var rimligt att en grupp elever skulle ha exklusiva rättigheter till lokaler i en skola som i princip skulle vara öppen för alla och där alla elever skulle behandlas lika. Jag fick svar från ett par begåvade och vältaliga representanter för föreningen i fråga. Argumenten, de rättsliga och ideologiska som man förde fram, blev en nyttig politisk lektion för mig. Jag fick klart för mig hur privilegierade i alla tider har försvarat sina privilegier.

Programmet vi ville genomföra i elevrådet syftade till att ge alla elever möjlighet att delta i olika fritidssysselsättningar. Vi hyrde en förnämlig lokal på stan och ordnade skoldanser på lördagar. Pengarna vi fick in använde vi inte bara till att kontraktera ännu bättre och populärare dansband (en del t o m ända från Stockholm, som Pygmé Jazzband och Storyville Creepers) utan också till att bekosta andra elevrådsaktiviteter. Vi startade en filmstudio. Vi ordnade diskussioner kring olika brännbara ämnen – som t ex sex och samlevnad. Vi ordnade t o m en studiecirkel i semantik.
Enn var inte så sällan idégivare och organisatör. Men han deltog inte själv i aktiviteterna.

            I en litteraturgrupp i en källare tog vi oss an moderna klassiker som Franz Kafka och T S Elliot, den svenskspråkiga lyriska modernismen (inte bara Lagerkvist, Ekelöf och 40-talisterna utan även Diktonius, Björling, Södergran), prosaister som Stig Dagerman, Lars Ahlin och Albert Camus. Men också den unge Pär Rådström, som samtidsskildare ständigt i rörelse och undflyende det fyrkantiga framtidssamhälle man höll på att skapa för oss. Det här var litteratur av en sort som vi aldrig nåddes av på skolans modersmålstimmar. En gång bjöd vi in en f d lärare på skolan, en 80-årig poet och gammal studentkamrat med Ture Nerman. Men inte ens vid det tillfället vill jag minnas att Enn var med.

            Den moderna jazzen kom också med stor styrka, dock förnekad och föraktad av många musikförståsigpåare och samhällsbevarare. Vuxensamhället, även de mera progressiva delarna av det, visade en tydlig intolerans mot s k avvikare eller särpräglade begåvningar som ville gå egna vägar. (Flera av våra kamrater fick betala ett högt pris, det vet vi nu!). Allt det här fick en del av oss att fråga oss, om det folkhem som man höll på att snickra på verkligen hade plats för vår fantasi och revolt. Den insiktsfulle kunde ana att det moderna samhällsprojektet höll på att krackelera och att mera destruktiva utbrytningsförsök förbereddes i olika kammare. Till huvudstaden hade redan narkotikan kommit.

            Jag hade en känsla av att Enn, fastän han organisatoriskt och principiellt stödde aktiviteterna i elevrådet, ändå körde sitt eget race ute i det ensliga Juniskär. Han var aldrig med på våra fester eller lyssnade på vår musik. Jag förstod att han på goda grunder ville distansera sig från det ytliga, men han fick därmed inte möjligheten att tränga in i den småstadspräglade umgängeskultur som vi andra odlade och ur vilken mycket friskt och tillväxtsbefrämjande trots allt sköt upp. Vi var inte trädda på ett snöre. Björn Alke hette en av Enns klasskamrater i gymnasiet, också han en osedvanlig begåvning som Enn. Senare skulle han nå världseliten – som jazzbasist. Björn hade för en billig slant köpt en knappt sjöduglig segelbåt och som jag minns vi var på fjärden utanför Juniskär med. Men det var inte tal om att Björn och jag skulle gå i land för att hälsa på Enn; jag undrar om någon av skolkamraterna någonsin besökte Juniskär. Enn levde ett annat liv än vi andra. På sätt och vis var vi andra småpojkar vid sidan av den ”vuxne” Enn.

            Enn fanns följaktligen inte heller med på de gruppresor på helger och skollov som vi då och då arrangerade till Stockholm. Genom SJ:s på den tiden förnämliga s k grupprabatter kunde vi på det sättet ta del av mycket av det som bjöds ut i huvudstaden. Vi kunde t o m gå på skoldanser i stockholmsläroverk, vilket naturligtvis var mycket spännande, och besöka jazz- och visklubbar i källare i Gamla Stan. Ja även hitta svåråtkomliga böcker i stockholmska antikvariat. Fastän vi levde i en landsortsstad ville vi inte vara några lantisar.

            Det race som Enn personligen körde var väldigt kopplad till Folket i Bild-traditionen. I den traditionen hämtade han mycket av sina läsupplevelser, han har t o m betecknat Fib som sitt första universitet tillsammans med den dagliga läsningen av den LO-ägda Afton-Tidningen, där många förnämliga skribenter medverkade och från vars kultursida jag skulle tro att Enn också fick de första impulserna till sitt i dag stora musikintresse. I AT skrev Bengt Melin, som senare i livet skulle bli en av mina kollegor på AB, om bluesen som de förtappades musik. Det var såna här influenser som skulle bilda avstamp för det antirasistiska och antikoloniala engagemang som skulle drabba så många av oss. Folket i Bild var också den politiska folkrörelse som Enn allra först fick kontakt med. Han var ju ombud för tidningen hemma i Juniskär med omnejd.

            Nu var ju Folket i Bild ett projekt som ursprungligen hade satts igång av Kilbomsfalangens vänstersocialister vilka sedan gick tillbaka till det socialdemokratiska fadershuset. Bl a för att få vara med och administrera folkets hus-byggnader och sköta folkrörelser. Inga ”modernistiska” revoltörer eller folhemsskeptiker sågs här. Tvärtom skulle flera av pionjärerna senare komma att inta en del riktigt reaktionära ståndpunkter.

            När jag säger det här är jag beredd på att Enn kan komma med invändningar. Jag är medveten om att han tidigt sade sig uppskatta en samhällsrevoltör och arbetarskildare som Kurt Salomonsson, vilken på ett kritiskt sätt också kunde närma sig den fackliga maktutövningen. Jag minns att Enn också regelbundet läste den syndikalistiska dagstidningen Arbetaren, där många av de tidiga folkhemskritiska rösterna trädde fram. Det var också där Vilhelm Moberg fick driva sin rättsrötedebatt, som väl också hade en udd mot socialdemokratisk maktutövning, lite av dåtidens IB-affär. Men min huvudsakliga bild från våra diskussioner under sundsvallstiden är att Enn från sitt ”utanförskap” med stor idealism strävade hårt för att få vara med och delta i det stora pågående folkhemsbygget och inte alls ville förknippas med dem som ville riva det redan färdigställda för att bygga om. Enn odlade ”en framtidsoptism”, som jag så här på avstånd väl kan förstå: Han var ju själv ett levande exempel på att fick man bara chansen så skulle framtiden bli ljus.

            Det är kanske också mot den bakgrunden man ska se den formidabla, exemplariska skoldisciplin och självtukt som Enn upprätthöll under läroverksåren. Vi talade mycket om skolans innehåll och lärdomssyn. Ett ord återkom ofta i Enns vokabulär - ”kulturfernissa”. Den ”humanistiska bildning” som skolan förmedlade var hycklande och ytlig - och lite förankrad i vår verklighet. Bortsett från några lysande undantag verkade många av lärarna ha tagit professionen enbart som en födkrok efter avslutade akademiska studier. Vi andra, som tyckte så här, vi kunde revoltera, eftersom vi befann oss ”inne” i det vi revolterade mot och upplevde begränsningarna och konstruktionsfelen. Vi valde bort mycket av det skolan ville proppa i oss, förkastade dess högstämda kanon. Enn däremot, som kom ”utifrån” i dubbel bemärkelse (han var ju inte ens född svenskspråkig) ”anpassade” sig, men hade samtidigt en ”hemlig” agenda, som vi bara anade. Det handlade om att bli delaktig i något. Ibland hände det att han visade mig brev som han fått från författare, som t ex Svante Foerster, då kulturredaktör på Afton-Tidningen. Det verkade vara mycket spännande intellektuella kontakter som han upprätthöll på distans. Det här var en sida av hans personlighet som han skulle få tillfälle att utveckla helt och fullt, när han kom till Uppsala och blev aktiv i Laboremus. Han gick ut – vad jag har förstått - med skolans bästa studentbetyg. Men på examensdagen visade han sin bristande vördnad för sin gamla skola. Han satte visserligen på sig studentmössan, men bakfram. Enn ville in i det svenska samhället. Men inte in det samhälle som det gamla läroverket representerade. Men jag har ibland undrat: Betalade han inte ett väl högt pris både för utanförskapet och för anpassningen? Det handlade ju om viktiga år av livet.

(iv)

            Vi växte upp under knappa ekonomiska villkor, som det brukar heta. Typiskt är dock hur olika de sysslor var som vi skaffade oss för att få pengar till kläder, bokinköp, skivor och annat extra som vi önskade oss. Jag började tidigt med att extrajobba som postbud på en tidningsredaktion på helger, avancerade till serietabellsräknare och fick senare också delta i redigeringsarbete och smärre artikel-skrivande (skrev bl a filmrecensioner och fick på så sätt gratisbiljetter till stadens biografer); sommarvikarierade slutligen på TT:s norrlandsredaktion.

            Enn skaffade sig tidigt fickpengar genom att sälja jultidningar, sommarlovsarbetade senare i den mer än 40-gradiga värmen i Aluminiumkompaniets väldiga ugnshall på Kubikenborg. Jag vet inte om han också arbetade med flottning vid Njurundabommen. Här igen kommer Enns ”utanförskap” fram. Han var naturligtvis minst lika kvalificerad som jag för de olika tidningssysslor som jag skaffade mig, men han var inte kopplad till de nätverk genom vilka man ordnade den typen av lönande extrajobb.

(v)

            Både Enn och jag var tidigt flitiga tidningsläsare. Elevrådet gav fortlöpande ut en liten stencilerad tidning, döpt till semikolon (små bokstäver, det var viktigt!) Jag vill minnas att Enn på håltimmar skrev stencilerna på sin lilla reseskrivmaskin, som verkade vara outslitlig. På skolan hade elevrådet en centralt placerad anslagstavla. Här började Enn sätta upp tidningsklipp. Det var främst klipp från debatter som pågick på ledar- och kultursidor. Tack vare Enn kunde vi elever t ex ta del av argumenten för och mot ett svenskt atomvapen, för och emot enhetsskolereformen och läsa inlägg om hur vi bäst skulle kunna bistå de s k u-länderna och läsa om mycket, mycket annat. Vi befann oss i en brytningstid. Så var det inte viktigt att vi satte oss in i olika frågor, om vi efter skolan skulle vara med och forma framtiden? Ja det här kan låta oskyldigt utifrån dagens perspektiv. Men faktum var att en del lärare reagerade mycket häftigt och negativt mot ”affischeringen” på anslagstavlan. Jag bevittnade hur en äldre lärarinna i vredesmod rev ner ett tidningsklipp, där meningar framfördes som hon uppenbarligen inte tyckte om. Man var inte van med ett fritt meningsutbyte i skolans stängda värld.
            

             (vi)

            Det fanns också på läroverket de här åren på 50-talet en unken brun lukt som hållit sig kvar från krigsåren. Det här var inget speciellt för Sundsvalls läroverk. Inte minst på landsortsläroverken fanns det under krigsåren åtskilliga lärare som inte omfattade de demokratiska idéerna. Alf Sjöbergs film Hets från 1944 (med Stig Järrel som den pennalistiske latinlektorn och med Ingmar Bergman som manusförfattare) ger en bild av de här stämningarna. Vi blev påminda om det här, Enn och jag, när vi gick genom elevrådets stadgar. Det hette i en av paragraferna att elevrådet skulle tillvarata elevernas gemensamma intressen, men med tilläget ”dock må ej lärares åtgärder i tjänsten diskuteras”. Inte så att vi ägnade elevrådsmötena till att diskutera vad våra lärare gjorde på lektionerna. Vi hade betydligt intressantare frågor att dryfta. Men principiellt såg det inte bra ut med en sådan diskussionsförbudsparagraf. Vi tog kontakt med SECO:s ledning i Stockholm, alltså elevorganisationen som vårt elevråd var ansluten till. Vi hade kontakt med Gabriel Romanus, senare välkänd fp-politiker och chef för Systembolaget, och Ernst Klein, ledarskribent i Expressen och chefredaktör för Östgöta-Correspondenten. Jag tror att det var Ernst Klein som besvarade vårt bekymrade brev om förbudsparagrafen. Den paragraf som vi hade i våra stadgar ”stred mot den grundlagsfästa yttrande-friheten”, fick vi veta. En lite olycklig formulering skulle det senare visa sig.

            Styrkta av SECO-utlåtandet hörde vi oss för med rektor och skolledning, om vi inte skulle kunna revidera stadgarna och stryka formuleringen ”dock må ej lärares åtgärder i tjänsten diskuteras”. Det visade sig emellertid att det inte var så enkelt att få en sån ändring accepterad. Elevrådsstadgarna var ju en slags överenskommelse om hur samarbetet skulle fungera med skolledningen. Skulle förutsättningarna för det samarbetet ändras måste lärarkollegiet också vara med på saken. I lärarkollegiet fanns det en historielektor som hade skaffat sig ett väldigt stort inflytande, en man som toppred framförallt yngre lärare, särskilt kvinnliga sådana. Lektorn skulle säkert sätta in hela sin auktoritet för att få kollegiet att motsätta sig en strykning av förbudsparagrafen.

            Senare studier i arkiv har bekräftat för mig att den nämnde lektorn under krigsåren bl a var aktiv i Riksförbundet Sverige-Tyskland. Det talades också på skolan om att han under kriget hade besökt det ockuperade Norge. För att hälsa på en älskarinna, sade en del, andra menade att det var quisling-folk som han träffade i Norge. Kanske var det bådadera. Andra historier antydde att han också skulle ha gjort sig känd som antisemit under de hårda åren.

            Hur löstes då konflikten?

            Ja, föräldraföreningen kopplades in. Jag tror det var på rektorns initiativ. Det bestämdes att vi skulle ha ett gemensamt diskussionsmöte i frågan. Som lokal valdes Sundsvalls Teater. Ett mini-Dramaten med plyschfåtöljer och guldmålade ornament på tak och väggar. En pampig inramning alltså för en batalj. Två inledningar skulle hållas, den ena av Enn. Han skulle ge elevrådets principiella syn på saken. Det andra anförandet skulle lektorn hålla. Teatersalongens parkett var närmast fullsatt, många föräldrar hade genom föräldraföreningens kallelse tagit sig till teatern. Jag minns väldigt väl hur Enn på sitt stillsamma och eftertänksamma sätt redogjorde för vår ståndpunkt. Han använde en fras som jag tror att han återkom till ett par gånger till under sin anförande. Han sa att han hade tänkt välja läraryrket som sin framtida yrkesbana. Men skulle odemokratiska regler och förhållningssätt prägla skolan, så kanske han måste tänka om på den punkten. En mycket effektiv retorisk fras, och som jag uppfattade det vann den anklang bland åhörarna i teatersalongen. Den omstridda paragrafen handlade ju just om lärare. Man kunde anta att lektorn i sitt anförande skulle hävda att blev det fritt fram för eleverna att diskutera lärares tjänsteutövning, så skulle det i framtiden bli svårt att rekrytera lämpliga till professionen. Men så kom här en begåvad ung man och vände på argumentet, talade om bristen på yttrandefrihet som ett argument att inte söka till sig till skolans värld. Bättre kunde väl inte den skilda synen på demokrati illustreras?

            Lektorn var en erkänd auktoritet i statsvetenskap. Jag minns att Herbert Tingsten just hade berömt honom i DN för något som han hade skrivit i Statsvetenskaplig Tidskrift. Det fanns gamla elever som valt att läsa statskunskap på akademisk nivå och som kunde vittna om att de höga krav som lektorn ställde på sina gymnasieelever räckte för att tentera åtminstone för ett akademiskt betyg i ämnet.

            Lektorn gjorde, när han tog till orda från ett podium uppe på teaterscenen, en grundlig genomgång av de svenska grundlagarna. Det var som om han hade bestämt sig för att hålla en akademisk föreläsning för oss okunniga i salongen. Hans avhandling hade visst handlat om utskotten i 1700-talets riksdagar.

Vad gäller elevernas påståenden om en grundlagsfäst yttrandefrihet som stadgeparagrafen skulle stå i strid med, så måste han konstatera, förklarade han, att någon sådan grundlagsbestämmelse det hade han inte kunnat finna. Endast i 1866 års riksdagsordning hade han funnit något om yttrandefrihet. Men det gällde enbart för riksdagsmän.

            Det blev tyst i salongen.

            I det läget begärde en förälder ordet. En gråsprängd herre som hade studerat juridik i sin ungdom och som på grund av sitt gedigna juridiska kunnande hade knutits som konsultativt statsråd till en av Erlanders första regeringar. Sedermera fick han posten som inrikesminister. Efter flera år på den posten blev han landshövding i Falun. Nu var han direktör i skogskoncernen SCA med huvudkontor i Sundsvall. Han hette Eije Mossberg.

            ”Det må väl vara att lektorn inte har kunnat finna något skrivet om yttrandefrihet i grundlagen från 1809, en tid då andra villkor rådde.” sa han. ”Men det har sedan dess utvecklats en praxis, som givit yttrandefriheten en ställning väl så stark som vore den inskriven i en grundlag…”

            Alltså i klartext, det måste väl en historielektor förstå, att vi har haft ett demokratiskt genombrott i det här landet. Och att yttrandefriheten har blivit en grundsten i vårt samhällsskick.

            Så mycket mer sa inte Eije Mossberg enligt mina anteckningar.

            Det som därefter hände kunde ha varit hämtat ur ett dramatiskt teaterstycke. Lektorn blev blodröd i ansiktet, plockade ihop sina manuslappar och rusade ut ur teatern, skådespelarevägen. Efter följde i sporrstreck hans maka, språklärarinna och mycket pudrad i ansiktet.

            Föreställningen var över. Vi hade inte ens behövt ta en diskussion.
Efteråt träffade jag en journalist som hade närvarat, en ledarskribent på Sundsvalls Tidning ( fp). Han skojade, jämförde föreställningen på teatern med ”oktoberrevolutionen”. Jag svarade att Enn var min idol. Tack vare Enn hade vi klarat saken, sa jag.

            Men hur kunde det vara så enkelt att bryta en maktmänniskas dolda tyranni över ett kollegium och indirekt över ett helt läroverk?

            Jag har funderat mycket på saken sedan den här oktoberkvällen 1958. Undrat vad som egentligen skedde. Med åren tror jag att jag har förstått det lite bättre.

            Vår rektor, en doktor i romanska språk och författare till en mycket använd skolgrammatik i franska, var ingen nybörjare. Han representerade högern i kommunfullmäktige. Ordföranden i föräldraföreningen var en sympatisk kvinna, advokat med familjekonflikter som specialitet. Också hon kommunpolitiker (h). Jag gissar att de båda tillsammans drog i trådarna bakom kulisserna, såg till att paragrafstriden flyttades ut till neutral mark på teatern, samtidigt som föräldrarna mobliserades till närvaro. På så sätt hade de kapat lektorns band till det kollegium, som han lärt sig att kontrollera. Genom att låta andra krafter ta striden kunde rektorn också slippa få en uppslitande intern strid inom skolans väggar. Det var ingen ”oktoberrevolution” som vi hade varit med om. Utan en högst vanlig uppgörelse med korridormygel och taktiksnack. Sånt som hör till vardagen i vårt politiska system. I det här fallet behövde vi inte ens gå till omröstning.

(vii)

            Politik handlar mycket om att lära sig mekanismerna för framgångsrik interaktion och studera terrängen noggrant. Det som hade skett kunde också liknas vid en boxningsmatch, där huvudmotståndaren hade fällts med ett enda väl riktat slag mot den känsligaste punkten.
            
(viii)

            Ideologin då? Svaret är att det handlade om demokrati, inget mer. Det var en strid för demokrati vi utkämpade i skolan. Enn påstår visserligen att han under gymnasietiden lånade tre (!) böcker om marxism. Möjligen läste jag också något om marxism under skolåren. Och om den specifika frigörelse som Marx tänkte sig. Vi var ju båda flitiga låntagare på Stadsbiblioteket, där mycket intressant fanns att låna. Men jag kan inte minnas att vi diskuterade något utifrån marxistiska utgångspunkter. Det idéarvet, som ju också var socialdemokratins, fanns naturligtvis, men jag misstänker att det var först när Enn i Uppsala och i Laboremus började studera olika historiska partiprogram som det perspektivet mer framträdde.

            Jag vet inte om Enn läste Alf Ross under skoltiden. Men jag gjorde det i alla fall, tidigt. Av den danske statsvetaren fick jag lära mig att vägen till den ideala demokratin inte var oproblematisk. Sånt som ”ekonomisk demokrati”, ”arbetsplatsdemokrati”, ”industriell demokrati” etc, det var alldeles självklart att sådant låg i pipe-linen för den som såg demokratin som den ledande principen i politiken. Lika självklart som att man t ex principiellt måste vara för republik, om man är för ett folkstyre. Men vägen till den här ideala demokratin och en djupare mänsklig frigörelse hur skulle den se ut? Jag vill inte påstå att vi har kommit så mycket längre i den diskussionen sen vi diskuterade saken i Sundsvall på 50-talet. Men som den sanna reformist som Enn är tycker han förmodligen att 50 år är en alldeles för kort tid för att vrida samhället i en mer demokratisk och jämlik riktning.

Anders Thunberg